»Jag trodde inte det var så brådt,» sade hon vresigt och gaf matmodern en utmanande blick. Lampan flyttades in i hvardagsrummet och Helena tog fram dockkropparna jämte allt hon ägde af linne, spetsar, siden, tyll och musliner. »Hur vill du ha din docka klädd, Bettina? I hvardagsdräkt eller till bal?» frågade hon. »Hemmadräkt,» svarade flickan där hon satt borta i ett hörn likt en ointresserad. »Kom då och välj ut spetsar och broderier till underplaggen.» Flickan närmade sig motvilligt. »Jag är nöjd som det blir bara de kunna tagas af och på.» »Det kan du vara lugn for. Och jag skall sy två omgångar. Tycker du inte det?» Det drog ett glädjeskimmer öfver det unga ansiktet. Men i dess sken såg modern tydligt, som aldrig förr, hur ömtåligt detta barn var och huru mycken kärlek och omvårdnad det behöfde. »Än du, Dolly? Hur skall jag styra ut din docka?» Den lilla valde bland siden, blonder, paljetter, pärlor och allt hvad grant var. »En drottning ska hon vara, med krona på hufvudet. » »En drottning skall hon bli, det kan du vara säker pä,» svarade modern medan hennes ögon hvi-lade på barnet i ängslig undran öfver hennes naturs hemligheter. — Fågel Fenix. 97