Men modern rusade upp liksom stungen af en orm, ty andra kyssar glödde ännu på hennes läppar, och att möta dotterns tycktes henne lika illa som att sudla en om allt ondt omedreten barnasjäl...» Inga gömde ansiktet i händerna och Sixten gick alltjämt fram och åter i mörkret. »Jag har farit illa med er just i dag, när ni behöfde skonas,» sade han med osäker stämma. Hon skakade på hufvudet och gaf intet svar. »Tankarna ha aldrig trängts så i min hjärna, eller haft så lätt att ta sig uttryck. Det har varit en lycklig stund.» »Låt oss då förlänga denl Det kan inte vara mycket att tillägga?» »Vi få väl se.» »Låt oss fortsätta,» bad hon. »Jag kan inte sofva en blund i natt om jag inte får veta slutet.» »Jag får ingen fred jag heller, fruktar jag, innan jag får allsammans på papperet. Men får jag inte ge er champagne först?» »Tack! Kanske.» Han fyllde glasen till brädden, men hvar och en drack ur sitt utan att se på den andra. Hans röst nådde henne strax därpå borta från mörkret. »... Modern fick barnen glada igen genom att berätta om Fenix, de gamla egyptiernas heliga fågel, som hade örnens mäktiga skepnad och paradisfågelns gyllenröda fjäderskrud. Och som mätt af sina många år och trött på tillvarons börda, i stolt