lifsförakt tände sitt eget bål, men uppstod ur askan i föryngrad gestalt, redo att återupptaga lifskampen. Hvarför just den myten föll henne på läpparna visste hon inte, men medan hon berättade växte dolda krafter upp inom henne. Och när hon läst aftonbönen med de små, somnade de ögonblickligen pied hufvudena fulla af sagans mystik och af nästa dags lyckomöjligheter. Men Helena gick ut på den öppna verandan, där kaprifoliedoften slog emot henne och vidare nedför trappan genom grinden utåt gångstigen, som förde till skogsplatån på byggnadens andra sida. Här ställde hon sig längst ute pä klippbranten, nedanför hvilken bäcken brusade fram på sin väg utåt falten och hafsviken och ett ögonblick kom det för henne hur lätt det skulle vara att störta sig utför och försvinna i dess bullrande lopp. Harugglan lät ännu höra sig. Öfver skogsåsen steg månen upp, stor och röd. På hösthimlen trädde stjärnorna fram i glittrande glans, och därunder lågo skog och mark insvepta i mörker och tystnad. Utmed stränderna var vattnet svart, men längre ut, där solnedgångens dröjande skimmer återspeglade sig, glänsande mattgult...» Sixten, som dragit sig allt närmare skrifbordet, stod tätt bakom Inga, men hon märkte det ej, »... Helena kastade sig ner på klipphällen med ansiktet mot den svala mossan. »Paul, Paul,» kved hon i namnlös smärta. I detsamma erinrade hon sig hvad han sagt henne