lyckliga barndomsminnens välsignelse med sig ut i lifvet...» »Hur är det,» frågade Sixten och lutade sig öfver Inga, som skref allt mera oläsligt. »Jag är så glad,» svarade hon medan tårarna fläckade det fullskrifna pappersbladet »och det är som om ni bevisat mig en personlig välgärning.» »Har ni då intet hjärta för Paul och Helena.» »Jo — men ni vet inte hvad det vill säga att ha vuxit upp som jag?» »Stackars liten!» Nu var det intet tvifvel om att han strök henne öfver håret, mjukt och ömt, som en moder skulle gjort det. En känsla af trötthet och af oförmåga att kämpa emot, smög sig öfver henne. »Det kan inte vara många rader kvar att skrifva,» tänkte hon, »och dem måste jag orka med. Sedan har jag ingenting här att göra och kan försvinna för alltid.» »Trodde ni att det skulle sluta så,» frågade han. »Jag hoppades det och hade tänkt mig något liknande.» »Och tycker ni inte nu, att det skulle behöfvas en andrä del för att visa hur Helena kämpar sig igenom?» »Mindre än någonsin! Hvarje sådan envigs-kamp mellan Gud och människan bör försiggå utan vittnen. Och är det inte så, att den som läser en bok vill ha spelrum för inbillningen? Låt läsaren