denna samma dag. »Akta dig för ånger, klenmo-dighet och öfvertalningsförsök.» Några öfvertalningsförsök hade aldrig kommit i fråga. Och ändå? Hvar var nu hennes kärleks lifsvilja? Hvar personlighetens kraf att främst af allt häfda sina utvecklings- eller lyckomöjligheter? Hvar den stora kärlekens rätt att trampa ner allt som ställer sig i dess väg? Hvad vägde det alltsammans mot dessa varelser af hennes eget kött och blod, som hon tagit på sitt ansvar att fostra till själ och kropp. Hon visste hvad hon hade att göra. »Jag skall skrifva till Paul,» tänkte hon. »Men skall han förstå? Skall han förlåta mig? Och hur lefva utan honom?... Han är man. Han har sin vetenskap och tröstar sig väl? ... Glömmer kanske. ..? Nej, jag kan inte,» utbrast hon i vild förtviflan. Men då hon säg upp föll hennes blick på den lilla byggnaden där Bettina, Fingal och Dolly sofvo sin trygga sömn, förlitande sig på att hon vakade öfver dem, och då försvann all tvekan. »Lefva tillsammans med Yngve, som hans hustru, kan jag inte... och det vill jag låta Paul veta,» sade hon sig. »Hvad jag lofvade Yngve i barnsligt oförstånd och okunnighet om mig själf, har jag inte kunnat uppfylla. Men vara honom en god kamrat och vän — det kan jag bättre än någonsin. Och förmår jag inte hålla honom uppe, räddar jag åtminstone mina små och ger dem