»... Helena satt med hufvudet i händerna och vaggade fram och åter som i olidlig smärta. »Jag kan inte, jag kan inte», upprepade hon gång på gång. Men när hon lyfte hufvudet hade månen gömt sig bakom ett moln och mörkret och tystnaden sänkt sig ännu djupare öfver jorden. Och då visste hon att det omöjliga var möjligt. Då kände hon sig som ett barn i sin moders famn. Då syntes henne nattens tystnad och mörker som en samlad kraftkälla för allt lefvande. Då lade sig svalkan öfver hennes heta tinningar likt en kärleksfull hand. Då insöp hon för första gången den hugsvalelse och ro naturen har att gifva de själar som lärt att förstå och älska henne. Då var det som om den stora stillheten rundt om talat till henne — hotande och löftesbringande som de gamla profetiorna — och låtit henne veta att hon skulle underkasta sig sitt elddop, likt sagans Fenix, och utgå därifrån med renare håg och starkare vilja.» En suck som gaf uttryck åt författarens sorg öfver skilsmässan från de väsen hans fantasi framtrollat, och åt hans glädje öfver att ha fört igenom sitt verk, bröt tystnaden och återförde Inga till verkligheten. Med skälfvande händer och en ifver som gällde det lifvet att få allt på sina rätta platser, sysslade hon bland pennor och papper. Och för hvarje ögonblick blef det henne allt svårare att behärska sig, ty Sixten hade lämnat sin plats, bakom skrifstolen m