och ställtJsig bredvid henne och hon visste att hans blickar bränt sig fast vid henne och att det var farligt att se upp. Men likt en hypnotiserad lydde hon en starkare vilja än sin egen och mötte hans ögon. »Helena,» hviskade han lidelsefullt. Och som hade hon lifvet igenom lystrat efter kallelsen, och aldrig haft tanke på annat än att lyda, sjönk hon i hans öppna famn. Nästa sekund slet hon sig lös. »Nu måste jag gål Gå för alltid,» ropade hon i ett utbrott af förvirring, harm och lycka. »Det kan du intei» »Helena kunde,» svarade hon hårdt. »Dw har ingenting som binder dig,» flämtade han och öfverhöljde hennes handleder med heta, giriga kyssar. »Släpp mig! Låt mig gå,» bad hon i stigande ångest. »Om du lofvar att komma igen.» »Jag har längtat efter kärlek lifvet igenom och nu kommer den till mig som orättfånget gods,» klagade hon i bitter hopplöshet. »Kärleken frågar sig inte för. Han kommer ändå — antingen människan vill eller inte.» »Låt mig gå,» bad hon ännu en gång. »Att skiljas nu är lättare än sedan.» Han visade på manuskriptet. »Skall du lämna det halfgjordt?» »Det är ju färdigt?»