så kastar du undan det för dramat — och mig för Irma Bley.» »Du har ingen rättighet att säga så!» »Blif inte ond! Låt oss skiljas som vänner.» »Så lätt slipper du mig inte!» »Men hur tänker du dig framtiden? Hvad menar du?» »Haf bara förtroende till mig.» »Vill jag något hellre. Men jag får aldrig fred för några ord du lät mig skrifva ner en af de första dagarna jag var här. ’Hvaije människa har att böja sig under ett fatum som gör henne till en lekboll i omständigheternas hand,’ dikterade du, och jag tyckte det var en hemsk lära. Och nu är jag själf ett sådant flarn. Nu spjärnar jag också emot likt flugan i nätet...» »Och snärjer in dig alltmera och blir ohjälpligt fast.» »Å nej! Så långt får det inte gå!» »Minns du spindeln du fantiserade om?» »Ja då!. Och hur ond du blef.» Han lade hennes hufvud mot sin axel, och medan hon satt så, vek oron för en känsla af lycka och trygghet. »Berätta din historia, medan vi sitta så här,» bad hon. »Jag inser att du måste känna den för att förstå mig. Men jag vet inte om jag kan?» »För mig?» »Det jag har att säga kommer att ta tid, och ...»