Hennes blickar irrade bort till tapetdörren. »Maja och tjänarna äro hemma —ingen annan.» De tordes inte se pä hvarandra, men båda kände en förunderlig lättnad. »Du har själf sagt att det är farligt lita på morgondagen,» återtog hon. »Det är santl Men för att kunna berätta måste jag sitta i skrifstolen och du hålla till i skymundan — alldeles som när du talade, och jag sökte fånga dina ord ...» »Af de första lefnadsåren minns jag inte stort,» började Inga, »och af hvad jag erinrar mig har det mesta trädt fram långt efteråt, sedan mitt förstånd vaknat och kunnat komplettera intrycken. Att jag hade det olika ställdt för mig än andra barn tycker jag mig ha vetat lifvet igenom, liksom att jag inte hörde till någon som helst i världen. Mitt första tydliga minne af det påtvungna barndomshemmet, hos makarna Holte, är en bred säng med rödrutiga sparlakan, och tvenne fönsterlufter med blomkrukor i, där en katt oafbrutet satt och spann och solen — efter hvad det förefaller mig — ständigt sken in. Det var helgdagsrummet, och här höll jag oftast till uppkrupen på en stol för att kunna se fattigmansbarnen, som jag var förbjuden att tilltala, leka ute på gårdsplanen. Att jag var bättre klädd än de och gifvetvis förmer än de, gaf mig ingen som helst tröst eller förklaringsgrund öfver att jag inte fick kasta boll, leka ta fatt eller tumla om med dera. Nu förstår 8. — Fågel Fenix. 118