I stället för den uttjänade ljusblå, bar hon en mossgrön sammetsblus, och han tyckte sig aldrig ha vetat hur vacker hon var med sin klara hy, sin klassiska profil och sina dämpade plastiska rörelser. »Hvilken skada att du inte blifvit skådespelerska,» utbrast han ofrivilligt. »För att spela i dramat?» »Hvarför inte?» »Och det har du setat och tänkt på medan jag blottat mitt innersta, med sina svidande sår?» »Nej min lif och själ om jag det gjort, men...» »Du kommer i alla fall att göra en roman, eller ett skådespel af detl» Hennes ögon sköto blixtar och han iakttog henne likt målaren sin modell. »Om det vore någon annans historia. Ett ämne måste i alla fall komma på afstånd och ligga till sig — kanske i åratal — innan det tages upp till behandling.» »Jag tror sannerligen att du är mera författare än människa,» utbrast hon harmset. »När jag skrifver måste jag vara det. Men hvad annat än kunskapen om egna mänskliga svagheter tror du väl diktaren har att bygga på för att gissa sig till andras och. ..» En gonggongs metalliska klang ekade genom rummet. »Redan,» utbrast han och reste sig brådskande. »Så är det att glömma tiden.»