förmås till det hvarken genom godter, leksaker eller böner. Det hjälpte inte ens att han sade sig skola fara bort — långt, långt öfver hafvet — och kommit för att taga afsked.» »Det måtte varit honom en förfärlig stund,» genmälde Sixten. »Ja — och det är bittert tänka på att jag gjorde den så mycket svårare. Men jag ångrar mig inte. Det var inte mer än rättvist!» Stämman hade blifvit skärande skarp och Sixten förstod mer än väl hur hårdt hon kämpade för att behärska sig. »Lät det vara nog för i dag,» bad han. »Nej! När jag börjat måste jag sluta. Jag är bara så rädd för min egen häftighet... . .. Det var sista gången jag såg min far. Men innan han for skickade han mig Leo och det var väl det största kärleksbevis han kunde ge... Att han gaf sig öfver till Amerika vet jag — men inte hur han slog sig fram där. Kanske gick han under likt så många andra? Måhända är han länge sedan död?... Om jag bara kunde låta bli att tänka på honom. Men det är som om det mäktiga landet på andra sidan Atlanten söge och droge mig till sig och som hade jag något eller någon där, som väntar mig.» Sixten närmade sig för att bättre kunna iakttaga henne, ty likt illustrationen till texten, slöt sig hennes glimmande ögon och skiftande minspel till hvad hon hade att förtälja.