glansen från det elektriska ljuset nere på Strand vägen, hvilket i taket samlat sig till en speglande ljusyta den där återgaf såväl fönsterbågarnas teckning och gardinernas mönster, som de förbiilande spårvagnarnas skuggbilder. »Jag längtar att höra något om din mor,» sade Sixten där han stod vid ett af fönstren och såg ut. »Om henne vill jag helst låta bli att tala.» »Bestäm själf hvad du vill låta mig veta.» »Jag döljer ogärna något för dig. 'Men jag har tänkt så många onda tankar, och är rädd ge dem luft och låta dig veta hur stygg jag är.» Kun dt kajerna och längs gatorna, bildade de tända lyktorna skimrande ljuslinjer, hvilka borta vid Skeppsbron förenades till ett helt briljantsmycke af tindrande lågor. Öfver det nattsvarta vattnet gledo ångslupar med vakna gulröda ögon fram, och mot den mörka himlen höjde sig Söder med sina upplysta gator och fönsterrader, likt en glänsande fonddekoration. »Den där synen har gifvit mig mer än en fruktbärande tanke,» återtog Sixten, »och när helst jag ser den, tycker jag mig vara i Venedig.» »Det är trolskt att se på, men hur många ha det inte mörkt nog inom sina låsta dörrar,» svarade hon drömmande. »Vill du hellre att jag stänger for och tänder?» »Nejl Låt oss sitta i mörkret, som nu. Men tänd din cigarr så att jag ser den glimma, och kan veta att du är mig nära .. »