... »Som barn måter man inte tiden efter klocka eller almanacka,» började hon, »och huru länge min far varit borta då jag fick veta att jag skulle lämna mina fosterföräldrar, har jag inte reda på. Inte minns jag heller hvad som föregick affärden. Jag har en dunkel hågkomst af att Holte kramade mig i sina armar och torkade ögonen med sina oformliga händer, men det hela blef till verklighet först när jag kom ombord på en ångare och fick syn på öppna sjön. Hur jag, som varit så stillsam, med ens kunde bli så svårhandterlig vet jag inte. Moster var också rent förtviflad, ty jag flög upp på bänkar, tunnor och packlårar, för att få se mera af vattnet, som jag genast förälskade mig i. Men hvart jag for i väg, var Leo efter mig, så någon fara var det inte. Hur jag kom att hamna under en af däckssofforna är ej godt att säga. Kanske därför att det var enda sättet att hålla mig i styr. Men där låg jag med hunden till hufvudkudde och stirrade ner i vattnet, som skummade kring fartyget och glittrade rundt om sä långt ögat nådde. Resan varade blott några timmar, men den längtan efter att få färdas öfver stora vatten, till okända länder, som den framkallade, har följt mig lifvet igenom. När vi kommit i land, bar det genast af i en högkarmad kärra, som kördes af en tjock karl i blårandig linneblus. Färden gick genom en stad, ut på landsbygden,