och måst kväfva mina bästa känslor. Hvem kan också begära att den skall vara snäll, som ingen — ingen — velat kännas vid!» Sixten lade sin hand på hennes arm, men hon märkte det ej. »Jag är bara en af tusen, det vet jag,» fortsatte hon, »och får vara glad och tacksam för att jag inte behöft frysa och svälta eller växa upp i rännstenen likt otaliga andra förskjutna småttingar.» Kösten stockade sig och slog öfver i en snyft- ning. »Jag kom hvarken på barnhus eller till någon änglamakerska,» flämtade hon. »Jag är inte idiot eller krympling i följd af föräldrarnas missgärningar... Jag borde sannerligen ligga på knä och tacka dem ... Men må Gud förlåta mig, jag kan inte! Och säger inte skriften: Ve den som förargar en af dessa små. Heter det inte, att det vore bättre att en kvarnsten bundes vid hans hals och han sänktes i hafvets djup? Står det inte: Ve världen för förargelses skull. Men hvad annat är den full af, när tusen — och åter tusen — oskyldiga små, som inte bedt om att komma hit, trampas ned och skjutas undan eller tvingas till ett lif i elände och brott?» »Inga, kära lilla Inga,» bad Sixten, men hon såg på honom som på en främling. ... »Och fortlefva vi inte i hjärtlöst barbari så länge samhället skamdömer kvinnan — som är den svagare — för en gärning hvilken mannen —