inget annat minne af henne. För hennes skull mistade jag min bästa vän. Men det är inte det jag förebrår henne, utan fegheten, orättfärdigheten, att inte kännas vid mig.» Hon sprang upp från stolen och började gå af och au, utan mål eller syfte. »Att människor gifva sig med själ och kropp, när kärleken är med i spelet, det förstår jag, och det tror jag vår Herre själf förlåter! Men hvad som aldrig i evighet kan ursäktas är att inte taga konsekvenserna och stå för sin gärning... Att skänka en varelse lifvet under besinningslös yra — det kan jag tänka mig! Men inte att förskjuta sin kärleks barn och låta det umgälla.» Stämman hade blifvit hård och klanglös. Sixten hörde henne vrida händerna och kunde inte motstå begäret att lysa upp rummet, för att också se. Men ingen min, ingen blinkning förrådde att hon märkte öfvergången från mörker till ljus, och i det likbleka ansiktet gnistrade ögonen som om de borrat sig in i någon brännpunkt långt borta och allt annat varit ett öde tomrum. Att hon inte längre såg eller ställde sina ord till honom var tydligt. ... »Hvem som födde upp och ersatte mig modersmjölken vet jag lika litet som jag känner min mors namn,» vidblef hon. »Jag är ju också enda beviset på hennes skam. Och nu hatar jag henne. .. som jag skulle tillbedt... om jag bara fått! Hatar just för att jag kunnat älska så varmt