»Förlåta att du talade om ditt föräldrahem? Hvad minns eller talar en människa hellre om? Det var bara det att...» »Ja visst? Men nu blir du upprörd igen.» »Det skadar mig långt mer att inte få tala ut. Det var det jag ville säga, att jag inte alltid känt hat och ovilja mot dem som gifvit mig lifvet, utan försökt tänka mig in i hvad de haft att genomgå ... Inte har jag heller upphört att leta efter ursäkter och förklaringsgrunder.» »Det är en skyldighet!» »Jag fann inga, ty man skall mera frukta Gud än människor. Men jag har älskat dem trots allt. Älskat i hopplös längtan och bitter saknad, och dragits till dem genom osynliga band. Du kan tro jag gråtit mig till sömns mer än en kväll af längtan efter en smekning eller ett kärleksfullt ord, och afundats det fattigaste barn som hängt sin mor i kjolarna, eller haft en fars hand att stöda sig vid.» »Glöm det! Glöm det,» hviskade han och slingrade armarna kring henne, som hade hon varit i lifsfara. »Hvad ha vi ett göra med det förflutna, du och jag? Är inte stunden vår? Låt den vara oss nog.» Hon arbetade för att slita sig lös och det eggade honom» »Och framtiden — framtiden!» Hon blef i ett nu sä stilla, som om hon lyssnat efter en aflägsen musik. Men han höll inne, medan fegheten tillhviskade