honom att han stängde vägen till återtåg, och förståndet höll tillbaka och påminte om hvad allt han gick att försaka. »Släpp mig och låt mig gå,» sade hon befallande, och han visste att stunden var kommen då han hade att välja mellan att vinna eller förlora henne. »Kunna vi tänka oss någon framtid annat än med hvarandra,» återtog han så eldigt och öfver-tygande, som hade han aldrig vägt möjligheter och omöjligheter mot hvarandra — att så varit mindes han ej heller. Många kvinnor hade han sagt, eller trott, sig älska. Men ingen af dem hade varit som hon, så fordringslös och på samma gång omöjlig att tillfredsställa med halfhet och fraser. Hennes lefnadshistoria hade satt hans fantasi och känslolif i rörelse, och glömsk af alla hinder, rusig af begäret att äga henne, och af lusten att intala sig själf att han var en fullödig natur, mäktig de känslor han berömde sig af att kunna skildra, lät han orden strömma öfver de njutningslystna, skälfvande läpparna. »Allt, allt vill jag lämna för din skull, och du har haft orätt, som inte litat på mig!» Han kastade en flyktig blick kring rummet, där allt på en gång föreföll honom värdelöst. »Tänk dig att ha hela världen framför oss, i stället för trånga väggar! Tänk dig att vara bosatta utrikes, eller lefva bohémlif, och fara från ort till