»Du är för god att nämna hennes namn.» Hon tyckte sig ha hört allt hon önskade och behöfde veta och vara fårdig att rycka fram med det hon hade att säga, men öga mot öga med honom förstummades hon af vissheten om att lifvet utan honom vore en omöjlighet. »Dramat kommer att göra dubbel lycka, det också, och skaffa oss godt om pengar, och det be-höfs,» återtog han med ett oafvisligt behof att trösta sig själf. Men medan han talade, kände han allt tydligare hur detta arbete, som han glömt, men en gång gifvit alla tankar och känslor, återigen be-mäktigat sig hans själ, och att uppoffringen att ej få vara med om att se det taga kött och blod var större än hvilken som helst annan. Men när han blickade upp och såg hennes ansikte förvandladt och liksom upplyst inifrån af en stor lyckas återsken, begrep han att hon anat sig till hvad offret kostat och mätte hans kärlek därefter. Det var så. Men ur själfva lyckans öfvermått trängde sig erinringen om allt hvad hon i sin ordning hade att säga — och måste säga — öfver henne med omutliga kraf. »Du har det så godt, Sixten. Och jag vill inte... det kan inte vara annat än svårt...» »Svårt att skaka af ett ok och fä dig i utbyte! Svårt att inte ha någon annan än mig själf att tacka för hvad jag är! Svårt att återvinna frihet, lefnads-mod och arbetsglädje?»