När han började sitt anförande gällde det lika mycket att öfVertyga sig själf, som henne; men allt som orden formade sig, talade han sig till hänförelse och njöt däraf. »Du känner mig inte,» fortsatte han med ökad kraft. »Det är goddagarna som dragit ner mig! Rikedomen som försoffat mig. Och jag kastar af hämskon med samma glädje som fracken för arbetsrocken. Nu först är jag säker om att bli en stor författare...» »Din ärelystnad är bottenlös, fruktar jag.» »Likt Danaidernas såll! Men du vet inte hur det känns att komma efter, eller vara en af dem som inte räknas med.» Hon lade sin hand på hans, i smeksamt begär att trösta. »Det kommer du inte 1 Men låt oss glömma allt annat och tänka på din hustru.» »Det är du! Du och ingen annan! Jag var en pojke när jag blef fångad och bunden, och det tackar jag inte för. Fru Grape får sannerligen skylla sig själf. Son var minsann gammal och klok nog att veta hvad hon gjorde. Jag är dig dubbel tack skyldig, älskade, ty utan dig hade jag aldrig kommit mig för att spränga bojorna.» Han strök med handen öfver den fuktiga, feberheta pannan. »Jag sålde en gång mina dyrbaraste ägodelar: ungdom, framtid, lyckomöjligheter. Nu går köpet tillbaka.»