»Men om din hustru ...?» »Ha vi in te talat nog om henne?» inföll han hetsigt. »Mät inte hennes känslor efter dina mått. Hon är ytlig och har sina stenhus och kuponger, sin loge på operan, sina väninnor, sidenklänningar och juveler att trösta sig med.» »Det där är fult sagdt» »Men sant! Hennes egenkärlek känner sig sårad. Det är alltsammans — och det gör godt!» »Du är orättvis och har i alla fall mycket att tacka henne för.» »Och om så vore? Springer inte ovilja snarare än kärlek fram ur tacksamhetskänslan? Och förstår du inte att det är den som pinar mig — den jag vill komma ifrån! Kan du inte tänka dig förnedringen af att taga emot, där man ingenting har att ge igen? Dina inkast äro korthus som ramla af sig själfva, och...» »Men — men lilla Maja?» sporde hon ångest- fullt. »Den påminnelsen är öfverflödig,» svarade han och sänkte hufvudet, likt den som undviker att se en sak i ögonen. »Du tror väl inte att jag glömt henne och bör kunna föreställa dig att allt det här vore sagdt långt förut om det inte varit för hennes skull.» »Att du talat som du gjort, Sixten, tackar jag dig för — och det var också din skyldighet,» sade hon och reste sig upp. »Hvad du sagt får bli min