Hon var en konstnärsnatur och fordrade ombyte. Men honom förblef hon trogen.» »Och han henne?» »Han var ett geni och snillets väg går i sicksack, liksom blixtens. Det flöt konstnärsblod i hans ådror och det låter lika litet tvinga sig att flyta lugnt, som forsen att härma åns tröga lopp. En full-blodskonstnär hör inte endast sin samtid utan kom-mande släkten till och på hans utveckling och arbete har ingen hustru — intet barn i världen — rätt att göra intrång.» Han sprang upp i flammande hänförelse och började gå af och an i rummet, men saktade plötsligt stegen. »Jag är ingenting ännu,» sade han med ett hastigt omslag i känslor. »En nybörjare bara och en människa som drifves hit och dit likt röet af vinden. Men jag äger i alla fall gnistan. Och hvad är lifvet för en sådan natur annat än en mosaik af tusende skärfvor — ett kaleidoskop med växlande brokiga bilder, som aldrig vilja samla sig till ett helt. .. Döm mig därför efter hvad jag viU — inte efter hvad är... Det är mitt arbetes sak jag talar. Först med pennan i handen är jag mig själf. Då brinner jag af helig vrede mot orättvisa, förtryck och hyckleri och af lust att tjäna och hjälpa. Stå vid min sida! Låt oss tillsammans kämpa för bröd, ära och lycka! Med dig bredvid mig skall jag skapa mästerverk. Och älskar du mitt arbete öfverger du allt för min .skulL»