Ser du inte att så är?» frågade han och stirrade i stigande häpnad på det af ljusskenet fosforescerade porträttet. Inga såg och ryste till. »För henne blef kärleken en religion, hvars bud måste lydas före alla andra,» fortsatte han med stigande glöd, »och hindren — som alltid — en eggelse mera. Jag talar nu om den outsläckliga böjelse som grep henne i lifvets middagshöjd. Rikedom, lefnadsställning och anseende, fädernesland, barn och anhöriga — allt offrade hon. Och begär nu detsamma af mig... Porträttet målades i Paris, och du kan se hennes ögon lysa af gudaingifven salighet.» »Jag tror att du tar miste,» sade Inga och skakade på hufvudet, ty hvad hon läste i de tårblanka feberheta ögonen var snarare en rik naturs ångerfyllda sorg öfver att ha kastat bort sig själf. »Han var en stor violinist och hon följde honom jorden rundt,» vidblef Sixten. »Känner man något om hennes lif?» »Några konturer — intet annat.» »Veta vi då mer om något som helst män-niskolif?» »Jag ämnar skrifva hennes roman — sådan jag tänkt mig den — och har gjort en hel del anteckningar.» »Den bör bli sorglig nog.» »En kortvarig kärlekslycka är bättre än ingen. 10. — Fågel Fenix. 145