»Inte bara för att det är ditt barn, Sixten. Utan för barnets — för alla tiders förskjutna, värnlösa småttingars skull.» »Du är en fantast 1» »Jag är en af de tusen som lidit oförrätt — och som bör veta bättre än att gälda med samma mynt.» »När du talar om att öfverge mig, vet jag först hur dyrbar du är mig,» sade han och öfver-täckte hennes handleder med snabba passionerade kyssar. »Bed mig inte att stanna och låt bli att smeka mig,» flämtade hon. »Haf förbarmande och gör inte min sak ännu svårare.» »Du vet inte hvad du tar dig till. Du anar inte hvad du har att genomgå.» »Kanske? Tanken på lilla Maja skall hålla mig uppe. Låt henne aldrig sakna en far — det är det enda jag begär. Och tack för hvad som varit oss emellan.» Hon gjorde en ofrivillig, rörelse, som för att kasta sig i hans armar, men rätade sig lika plötsligt och såg honom in i ögonen med en på samma gång forskande och uppfordrande blick. »Låt mig lefva i den tron att vårt samarbete skall bära oförgängliga frukter,» fortsatte hon och smekte med blicken skrifstolen, arbetsbordet och hvarje särskild möbel i det välbekanta rummet. Ansiktet fick ett ångestfullt, bedjande uttryck. »Säg att du inte glömmerI Säg att jag alltid