skall vara den första i dina tankar,» bad hon lidelsefullt. »Den första nu och alltid,» svarade han och höll fast hennes händer, sona ämnade han aldrig släppa dem. »Förläng inte den här stunden,» sade hon och ryckte sig lös. Han hjälpte henne med ytterplaggen och hon tog dem på, så långsamt som inneslöte hvarje minut något af den bidande förhoppning om nåd de lif-dömda känna ännu på stupstocken. »Låt mig tro att du ångrar dig och kommer igen! Gif mig det hoppet att lefva på,» bad han. Men hon skakade på hufvudet. »Att vara nära hvarandra i våra tankar måste vara oss nog,» sade hon och gaf honom en så varm ljusfylld blick, att han fann det omöjligare än någonsin att låta henne gå. »Det kan vara nog för dig, men inte för mig,» svarade han häftigt. - »Inte så! Låt det här ögonblicket vara oss heligt,» sade hon vekt och lade sin hand i hans. »Uppsök mig! Eller skrif en rad och jag är genast fårdig att lämna allt,» hviskade han när han öppnat dörren och förvissat sig om att det var mörkt i trappuppgången och att hon kunde komma ner obemärkt. Hon stod kvar där han lämnat henne, ur stånd att gå vidare och lyfte handen mot strupen, ty det