svartnade för ögonen och kändes som skulle hon kväfvas. »Kvarnstenen, kvarnstenen,» mumlade hon och slet upp kappan. Hur länge hon fördröjt sig, lutad mot väggen, visste hon inte. Men på en gång blef det bländande ljust omkring henne och då vaknade hon upp till medvetande om att det elektriska ljuset tändes och af att någon kom uppför trappan, som det var henne omöjligt att undvika. Hon såg sig om efter en vrå att krypa in i, men det fanns ingen. Frasan det af vidlyftiga, släpande sidenkjolar kom allt närmare, parfymdoften blef allt starkare, och inom ett ögonblick stod hon ansikte mot ansikte med den människa hon minst af allt ville möta. Starkt echaufferad, med af vin och välplägnad simmiga ögon och med det själf belåtenhetens leende på läpparna minnet af en festlighet — vid hvilken man tycker sig ha spelat en roll — efterlämnar, trädde Oktavia Grape henne till mötes. Hastigt och träffsäkert som aluminiumljuset låter bilden framträda på plåten, afspeglade sig själsrörelsen i de båda kvinnornas ögon. I hustruns ett hånfullt, skadegladt, mördande förakt. I flickans en vrede, som tvang henne att bita sig i läpparna för att inte skrika ut de ord som ville, men inte fingo komma fram... Ty hvad hade hon rättighet att säga? Hvad fanns att säga,