iden står stilla. För att fä den att gå har jag börjat fora dagbok. Sixten sade en gång att jag borde kunna skrifva, jag också, och det är väl de där orden som gifvit impulsen. Men kanske skref jag ändå, ty det är enda sättet att gifva aflopp åt de tankar, som trängas i min hjärna och göra mig rädd för mig själf. Jag var så nära lyckan. Jag hade den i handen och mistade denl Hur fattigt ett människolif än är, har det väl sina stora ögonblick. Jag har haft mitt. Borde det inte vara mig nog? Det gör mig så ondt om honom, ty jag vet att han har det lika svårt som jag. Men illa nog är just detta min enda tröst. Jag ser honom för mig när jag vill, nedsjunken i skrifstolen med händerna för ögonen, stängande ute hela världen och tänkande endast på mig. Jag hör honom tala. Det är ingen malm i den stämman,