Mars 24. Helena Vought synes mig verkligare än någon lefvande människa och är den enda jag har att tala vid. Natt och dag äro vi tillsammans och jag upphör aldrig att jämföra våra öden, eller liksom väga dem mot hvarandra. »Du har det lättare än jag,» säger jag henne. »Du har dina barn och kan aldrig känna dig rätt ensam och öfvergifven. Men jag är fri, och hvad skulle du inte vilja gifva till för att vara det? Paul är inte heller bunden och det måtte vara ljufligt att veta. Säkerligen hakar du dig fast vid tillvaron? Får den kanske kär? För mig är det omöjligt.» Den där fröken, som står i Billströms blomsterhandel och bor på andra sidan förstugan, har tagit sig för att hälsa — och jag hälsar igen. Sent en kväll gjorde hon sig ärende med att komma in och rådfråga mig om en hatt. »Fröken Holte har alltid så stiliga hattar,» sade hon och bad att få veta hvar jag köper dem. Inte behöfde hon ha reda på att jag gör dem själf och så drog jag till med en modehandel pä Västerlånggatan, där jag köpt tillbehör och stulit idéer. Ärendet var i alla fall intet annat än att göra sig bekant och titta efter hur jag har det. Är det då omöjligt att få vara i fred? Naturligtvis fick hon syn på Leo — jag har inga andra taflor — och ville veta hvad det var för 11. — Fågel Fenix. 101