Folkmassan knuffade mig hit och dit och jag flydde. Jag lider inte folkträngsel, jag heller I När jag tänker efter, måtte jag ha gått hela sträckan bort till Slussen så försjunken i mig själf att jag inte ägnat omgifningarna en blick. Men där väcktes jag af att någon gick alldeles bredvid mig och sade, »god middag, fröken Holte». 1 första ögonblicket hade jag ingen aning om hvem det var. För mig existerar bara en enda människa. Men så gick det upp för mig att det var ingenjören som bor i första våningen och som jag möter oftare än jag vill. Han bad att få göra sällskap och så feg var jag att jag inte tyckte mig kunna neka. Hvad vi talade om vet jag inte. Han var inte mångordig och jag svarade med ja och nej. Att jag gladde mig öfver att inte ha träffat honom tidigare och öfver att vi hade så kort bit att gå tillsammans är säkert. Och så pass tråkig och otillgänglig var jag, att jag hoppas det är sista gången han besvärar sig för min skull. Han är hygglig, tror jag. Fru Sjöberg säger att han är god mot modern och systern han bor tillsammans med. Men jag biter ihop tänderna af förargelse. Hvarför tilltalade han mig nu — när han inte gjort det förr? Är jag då så förändrad? Kan hvem som helst se hur ensam och förtviflad jag är?