minns många sådana där förhållningsorder. Få mig äro de bortkastade. Nere vid Skeppsbron tyckte jag att arbetet var det största i världen och att ingen kunde stå overksam och se på. — Jag ger också mina lektioner. Men hur? Hvarifrån få ett arbete som fångar alla tankar — liksom när jag skref efter hans diktamen? Eller ett som tar kroppskrafterna så i anspråk att man domnar af trötthet och inte orkar tänka? När jag går förbi ett bygge afundas jag handt-langerskorna. Några dagspromenader har jag inte hunnit med, men ett par aftnar har jag glidit förbi hans bostad som en skugga. Där är alltid mörkt nu och förefaller obebodt. Det är möjligt att han sitter i mörkret. Men han kunde inte tänka sig arbetsrummet utan mig, sade han, och det är troligare att han skyr det. Hvad denna okunnighet om allt som rör honom är förfärlig! Tänk om han gifrit sig af ensam? Om han redan är där borta dit vi skulle farit tillsammans? Jag vet att jag borde flytta till annan ort, men känner på samma gång det omöjliga i att rycka mig loss. Hvar också finna ett nytt arbetsfält? Fru Sjöberg, som inte låtit lura sig af de fingerade lektionerna, ser helt belåten ut öfver att veta