lopel Nog fick hon ge sig till tåls, och inte var han något helgon 1 Sixten är ingen Odyssevs, men ingen kostföraktare han heller. Och Irma Bley? Jag tänker mig henne som en Circe. April 11. Ingen frid! Ingen ro! Jag måste se honom. Det står mig ju fritt att skrifva — fritt att uppsöka honom. Han bad därom. Det var hans sista ord! April 12. I natt skref jag bref på bref. Det ena vildare, oförnuftigare än det andra. Till sist brände jag dem — blef lugnare och fick. några timmars sömn. Aftonen samma dag. Jag har sett honom! Det var i Kungsträdgården — vid fontänen — där jag ströfvat omkring de sista dagarna spejande bortåt Dramaten. Vattenkonsten spelade, dropparna gnistrade i solskenet, hyacinter och krokus stucko upp ur myllan, och jag glömde för ögonblicket allt annat. Då — just då — passerade han! Så nära att jag kunnat ta honom i armen, tror jag. Och han såg mig inte! Jag ville ropa. Jag var nära att ropa! Men strupen blef på en gång brännande torr. Orden kommo inte fram. Ögonblicket var förspilldt!