borde haft det som bäst och har blifvit gammalklok och tråkig. För Sixten är kärleken en stämning. Eller ett glas champagne, som mister valör när pärlorna förflyktigat. För mig är den lifvet. Eröfra en man kan hvilken kvinna som helst. Hålla honom kvar förmä endast ett fåtal. Och gif-ves det inte män lika omöjliga att fångsla som det vinddrifna tistelfjunet? Men jag dömer för tidigt. Sixten är ej en af dem. Det är helt naturligt att han går upp i dramat, som han gick upp i boken. Det är hans skyldighet. Lycklig han som har ett intresse att hänga sig fast vid. Det är hvad jag själf be-höfde. Men jag tog inte miste. Han smålog — och det är nog att göra mig förtviflad. Jag kan inte lefva i denna ovisshet. Jag måste träffa honom. Eller skrifva? Få några rader till svar att lefva på. April 14. Jag har skaffat mig en svart parasoll med vidhängande bred spets. Bakom den kan jag gömma mig och i skydd af den kan jag göra mina observationer. Kungsträdgården har blifvit mitt stamhåll. Om jag bara kunde göra mig osynlig. Ty hur enkelt och diskret jag klär mig, väcker jag undran.