den har gifvit ny fart åt längtan och äfventyrslust. Hvarför sitta stilla som fågeln i buren, när världen är så stor och härlig? April 17. I dag väntade ett ekipage utanför Dramaten och jag visste ögonblickligen att det höll där för hans räkning. Nå, han kom i sällskap med tvenne damer. En något passerad. Förklädet antagligen? Och så hon — i splitter ny grågrön vårdräkt. Jag räknade genast ut att det skulle bära af till Djurgården. Hasselbacken väl? Och tror inte jag misstagit mig. En extrafin middag på tre man hand — det säger sig själffc. Damerna lutade sig mot sidendynorna. Hästarna kråmade sig, seltyget blänkte i solskenet och vagnen rullade fram som hade den haft lyckans hjul under sig. Jag vårdslösar mig själf. Äter när eller hur det faller sig. På en automat eller ett tarfligt kafé. Känner mig aldrig hungrig och glömmer alt köpa något med mig hem till kvällar och morgnar. Sofver litet och ströfvar kring utan rast eller ro. Kanske kom det sig däraf, men jag måtte ha fått ett svindelanfall, ty när jag blef mig själf igen låg parasollen på marken. Det var inte jag som tog upp den — det var ingenjör Ström. Borde jag inte vetat att han höll reda på mig? 1?. — Fågel Fenix. 177