Hade jag inte sett honom här eller där, i min väg? Att han inte tilltalat mig håller jag honom räkning för. Men så som jag ignorerat honom kunde han inte närma sig. Och nu stod han lutad öfver mig. Nu tog han mina händer. Och så trött — så tillintetgjord — var jag, att jag inte orkade sätta mig till motvärn. Han förmår ingenting göra för mig — ingenting alls. Men att hälla en människas hand kan vara räddningen för den drunknande. Jag brast i gråt och han lät mig hållas, utan att fråga eller trösta. Så skyndade han till närmaste vattenbutik efter ett glas lemonad och några kakor. Hvar var nu min stolthet? Åt och drack jag inte som om jag kommit från en ödemark? Han gjorde ingen min af att följa mig. Men när han gick, förklarade han att jag är i behof af någon som tar vård om mig och bad att bli betraktad som en bror. »Min mor är illa sjuk,» sade han. »Men min syster har länge önskat göra frökens bekantskap » Jag svarade så oförbehållsamt som möjligt, att jag ville vara i fred. Med det beskedet gick han. På det sättet tackade jag honom. En bror? Oifve Gud jag hade någoni Och en syster?.Det är inte så väl! När jag kom hem, såg jag mig i spegeln. Hur