»Herr Grape är vår bästa kund. Tidtals åtminstone,» sade hon. »I vintras var det rent galet, för då var ingenting godt nog. Nå, det har händt förr. Det märkvärdigaste var att alltsammans sändes till hemmet. Det brukar herrar inte besvära sig med. Frun är ju också gammal och ingenting för en karl som han.» Jag kände att hon gaf mig en illistig, forskande blick. Se på henne vågade jag inte. »Fröken Inga» (hon kallade mig Inga) »fick en stilig uppsats hem till sig på själfva julafton. Nu kommer jag ihåg det,» fortsatte hon. Jag är inte af dem som kunna behärska eller förställa sig, och hade hon dragit sina misstankar, blefvo de antagligen till visshet. »Nu skickas inte en blomma till Strandvägen,» återtog hon. »Men så många flera till Irma Bley. Nåja, kan någon göra en karl galen, är det väl hon. Fröken Inga skulle bara se hur han väljer och vrakar. Hvad skall det då inte bli vid premiären? Han har redan gjort beställningen. Det går an att fä se den.» Var det elakhet? Den elakhet och lumpna af-und den ena kvinnan så lätt känner för den andra? Hur som helst. Stoltheten kom mig till hjälp. Men var det hennes afsikt att pina mig, lyckades hon bättre än jag lät henne tro. Att stanna kvar i allt detta är helvetet. Jag kan inte stanna — jag kan inte ge mig af. Lycklig den som inte känner till svartsjukan