»Hvarje kvinna har sitt Naxos.» Det som händt mig har mött tusende andra. Hade det inte mött nu, skulle det kommit senare. Bättre då ha det bakom sig. April 23. Fröken som står hos Billströms heter Charlotte. Något tillnamn tycks ingen veta af. Hon har blifvit närgånget förtrolig och jag afskyr henne. Men det är en människa att tala vid, och i dag följde jag henne till butiken. Den som inte vågar gå ensam tar hvad sällskap som helst. En kvinna blir lätt misstänkt och antastad — två reda sig förträffligt. Jag kände mig trygg, men på samma gång rent olycklig. Det är mycket fult, men jag skämdes öfver att ha henne bredvid mig och kallsvettades af ängslan att Sixten skulle få se oss tillsammans. Han tar alla sina blommor hos Billströms och känner henne. Hon pratade, om allt upptänkligt med simpel, oskolad röst. Ingenting förråder så bristen på bildning som stämman. Mest talade hon om kunderna. De manliga förstås! Några andra tycktes inte finnas till. »Den som står i en blomsterbutik kan gissa sig till mer än en hemlig kärlekshandel,» påstod hon. Jag stod inte ut med hennes svammel och skulle just säga farväl, då hon nämnde Sixtens namn.