hade ögonen på mig. Men jag slöt mina och drack in hvarje ord från hans mun. »Jag har tänkt på att det bör vara flera gula än hvita rosor. Öfver hufvud taget inga hvita blommor alls,» återtog han. Jag toka, som genast tänkte på att hvita blommor — framför allt konvaljer — voro de han sär-skildt sökte ut åt mig, och föreställde mig att det var ett bevis på att han höll mig kärare eller mera i helgd. En stark imma täckte de små glasrutorna rummen emellan, men jag torkade af den. Jag såg honom. Han hade lagt ifrån sig hatt och käpp och huserade bland växterna som i eget orangeri. Jag såg det vackra hufvudet och det tillbaka-strukna guldbruna håret. Men jag såg också hur han flirtade och hviskade med henne vid disken och hur charmerad hon var. En sneglande skadeglad blick åt det håll där jag stod lät mig förstå, hur angelägen hon var att ha mig till åskådare. Jag fick hjärtklappning och det svartnade för ögonen. Men jag betvang mig. Svimma då? Därinne? Hvilken godbit för henne! Och så hade jag gått miste om att se honom. Om han stannade fem eller tjugu minuter, vet jag inte. För mig var tiden lika lång som kort. Då han gått, samlade jag de krafter jag hade