Finns något härligare än blommor? Och bör man inte bli god af att ha dem omkring sig? På ett särskildt botd stod en blomsterkorg värdig en drottning. Bredvid lågo praktfulla buketter. Allt åt henne. Butikfröken förevisade och berömde, som hade hon skapat alltsammans. Hennes sätt var helt nedlåtande och hon lät mig förstå, att buketten hon höll på att ordna var ämnad åt mig. »Hur neka att taga emot,» frågade jag mig i bitter ånger öfver att ha hörsammat kallelsen. Dörren till gatan knarrade pä sina gångjärn, och det behöfdes bara en half blick för att förvissa mig om att det var han som kom. Jag var lyckligtvis innanför disken, och det var ett ögonblicks verk att störta in i planteringsrummet, som doldes af ett draperi. Att jag hade så pass sinnesnärvaro förvånar mig. »Jag ville se blommorna ännu en gång och göra några små ändringar,» sade han. Hans röst — hans kära sommarljusa röst — sjunger ännu i mina öron. Och jag gråter. Det var en värme, en sammanträngd doft af blommor och fuktig mylla i det lilla rummet, som gjorde mig så yr, att jag måste hålla fast i dörrposten för att inte falla. Trädgårdseleven, som höll på att plantera, och bukettbinderskorna, som sysslade med blommorna,