I samma ögonblick stod vårt möte i trappan för min inre syn. Men det var inte det förödmjukande i detta minne, som hejdade mig. Inte heller det, att hustrun föreföll förgrämd och betraktade mig liksom med en skymt af medlidande. Hvad som omintetgjorde alltsammans var att hon hade lilla Maja vid handen. Omslaget i känslor var så häftigt att jag vacklade. »Vackja fjöken! Vackja fjöken!» ropade den lilla efter mig. Men fru Grape vände sig om för att ta reda på öm jag gick upp till hennes man eller inte. Nej, du lilla kära! »Vackja fjöken» gick förbi — och kommer alltid att göra det. Men har jag offrat något för detfca barn, gjorde det mig kanske en större återtjänst än jag är i stånd att fatta. Jag tror det. Maj 4. Det är en hel vecka sedan teaterföreställningen och jag har inte skrifvit ett ord om den. Jag har inte kunnat. Nu måste det ske. De timmarna af mitt lif få minst af allt sakna ett omnämnande. Jag hade köpt biljett på andra raden, logen till vänster närmast scenen. En mycket dålig plats, det visste jag, men midt emot direktörslogen, där författarna bruka hålla till, när de inte vandra af och an mellan kulisserna i ängslig ovisshet. 13. — Fågel Fenix. 193