Det är Sixten själf som upplyst mig om det där — nu kom det mig till godo. Salongen var fullsatt och mitt bröst vidgades af stolthet öfver att det var han — han ensam — som hade att fånga alla tankar och känslor. Han som, för några korta stunder, skulle tala till människohjärtan och ha dem i sin makt. Att kunna det är stort! »Måtte han lyckas! Måtte han lyckas!» hviskade jag i skälfvande ångest. I första radens fond — liksom på presepter-tallrik — satt fru Grape rödare än någonsin och påfallande elegant. Hur taktlöst! Hellre då gömd — och glömd. Orkestern spelade. Ingen hörde på. Ridån gick upp — men jag såg endast direktörslogen. Författaren kom in och tog plats längst till vänster. Hvad kände han i den stunden? Jag har föga reda på stycket och önskar jag kunde glömma det helt och hållet. Irma Bley var allt en Circe bör vara. Ena minuten hård, kall, grym. Den andra kattlikt in-ställsam, lidelsefull, förledande. Till allt detta en demonisk skönhet och mjuka, skimrande dräkter, de där smögo sig efter kroppens olika rörelser. Hennes motsats, den unga flickan — representanten för ljuf kvinnlighet och förträfflighet — segrade ju till sist, som rättvisan fordrade. Men så tråkig som hon var! Alldeles som hade jag sett