Innan jag visste ordet af satt jag i en droska med ingenjör Ström bredvid mig. Nattluften gjorde godt. Det klarnade inom mig och tankarna togo ovillkorligt en ny riktning. Vaktade han på mig, denne främmande man? Hur mycket — eller hur litet — visste han om mig och mina förhållanden? »Var ingenjören också på teatern?» frågade jag, i hopp att vi träffats genom en ren tillfällighet. »Neji Inte i dag. Jag har varit på kyrkogården.» Var det inbillning, men rösten föreföll så sträf och hård, som hade han varit missnöjd med mig. Eller är den alltid sådan? Jag har inte gifvit akt på det. Han teg hela vägen och jag nödgades tro att han gjort sig besvär med att invänta mig. Det låg något förödmjukande i detta. Men jag kunde inte bli ond. Då jag som bäst behöfde det var han mig i faders eller broders ställe. När vi kommit till min dörr, tog han min hand och tryckte den så hårdt att det gjorde ondt långt efteråt. »Nu skall ni sofva,» fröken Holte,» sade han. »Och vara rädd om er. Kom ihåg att lifvet är en dyrbar gåfva och att vi ha att ansvara för det. Ni går böjd och ser intet annat än stenarna i er väg. Blicka uppåt!» Han spände ögonen i mig medan han talade, och bära mig åt hur jag ville, kunde jag inte und-