och kramade solfjädern mellan fingrarna. Den gick i bitar. Stycket gjorde lycka, men lejonparten af bifallet tillföll Irma Bley. Det blef inget slut på applåder, inropningar och blomsterhyllning. Tack vare fröken Charlotte kunde jag särskilja de blommor som kommo från honam. Olika för hvarje akt. Till sist den charmanta korgen med vidhängande band. Det ropades på författaren, och han visade sig. Först ensam. Så med Circes hand i sin. Ett förtydligande, naturligtvis, af att de delade triumfen. Och vårt arbete? Hans och mitt — som jag kunde offrat allt för? Jag är inte mindre svartsjuk på dramat, än på henne som spelar hufvudrollen. Jag hade inte mycket reda på mig när jag kom ut i korridoren. Och ännu värre blef det då jag såg en skymt af fröken Charlotte och hörde hennes dumma anmärkningar öfver stycket och och oblyga anspelningar på att hon var lierad med författaren. Hur jag kom ned i vestibulen vet jag inte. Så förvirrad och omedveten om mig själf har jag aldrig varit och hoppas att aldrig mera bli. Hvad allt kan inte hända under ett sådant sinnestillstånd ? Då stack någon sin arm under min och banade väg genom folkhopen, som själfmant gaf vika för denna sansade kraft.