De finnas dock som anklaga henne för att slå öfver — eller för att klatscha med ögonen och spela med publiken ... Jag kan inte annat än skratta? Publiken? Nej, mina herrar. Det gällde författaren. Men det förstod ingen mer än jag... Kanske också hustrun? Hvem vet? Det är väl att flertalet ha bara en tidning och nöja sig med, eller rätta sig efter, hvad den säger. Att läsa flera och se alla stridiga omdömen kan göra hvem som helst nervös. Och hvad skola då inte de känna som det gäller? Att det finns humana recensenter ser jag mer än väl. Men de äro inte många. För de flesta tyckes hufvudsaken vara att framhäfva den egna stilistiska förmågan. Däraf denna hjärtlösa lek med ord, denna pennans gadd och glädjen att kunna uppleta och framvisa så många brister som möjligt. Jag tänker mig att en konstnär, som älskar sitt verk mer än sig själf, gärna upplyses om sina misstag för att kunna göra sin sak bättre nästa gång. Men tillrättavisningar böra gifvas så humant som möjligt — helst de offentliga. Och hur förfärligt att hålla tillgodo med speglosor, när man arbetat, kämpat och gjort sitt bästa! Sixten talade ofta i ämnet och påstod att unga spolingar, som ingenting uträttat och ingenting upp-lefvat, äro obarmhärtigare och stortaligare än alla andra. m