Hvarför äro vi människor så onödigt grymma mot hvarandra? Maj 10. Neråt staden går jag aldrig nu mera. Det finns vackra platser vid Hammarbysjön och Årsta-viken. Där håller jag till. Marken är klädd med hvitsippor och majnycklar. Lärkan drillar, som vore hon rusig af lycka och luften dallrar likt en enda sjungande glädjeton. Det är första gången jag står utanför allt detta. Hur kan man bli så fattig? Maj 15. Blågula dukar fladdra i hamnen och från hustaken. Det är frisk vind. Böljorna glittra. Hvad längtar jag efter? Hvad vill jag? Maj 17. Min far tänker jag mig som en god, älskvärd människa — lik Sixten — och svår att motstå. Min mor som en kvinna, den där gaf sig mot sin vilja. Hvad de måtte ha lidit! Har inte också människan sitt Getsemanne? Maj 19. Jag förebrår inte Sixten att han glömde mig, så fort jag var utom dörren. Jag anklagar honom för de stora fraserna och önskar ingenting högre än att få sjunga ut en gång och slunga dem tillbaka. Och jag skall göra det.