svarade jag med en hastigt uppflammande önskan att få ge mig af jag också. »Och jag lyckönskar ingenjören.» Jag såg hans ansikte förvridas af smärta. Det var som om outtalade ord bränt hans läppar, och det är min öfvertygelse att han tänkt och ämnat säga något mera. Hur det var teg han, bugade sig till afsked och lämnade rummet utan att fatta min framräckta hand. Godt vara af med honom! Maj 24. Ingenjören har rest. Några flyttlass har fört bort bohaget. Hvart, undras mig. Våningen står tom annonserad till uthyrning. Hvar gång jag går förbi, ser jag annonsplakatet på tamburdörren och därunder hans visitkort. »Tore Ström — civilingenjör.» Underligt nog syssla mina tankar nu först med de personer som bodde under mig. Hvarför lärde jag inte känna modern och systern? Det var tydligt att han önskade det. Det gör mig ondt, men jag fruktar att han var kär i mig. Hade jag gifvit ringaste uppmuntran, hade han kanske friat. Tänk om jag förldfvat mig och Sixten fått se det i tidningen? Det skulle varit värdt något! Väl att jag undslapp frestelsen. Ty hvem vet? För att taga hämnd kunde jag offrat hvad som helst.