Aftonen samma dag. Jag ryser när jag läser igenom de sista raderna. Styggare än allt styggt äro människans lönliga tankar, fruktar jag. Det står så mycket vackert och trösterikt att läsa om sorgens förädlande inflytande, och om hur människosjälen växer under lidandet. Men jag har ingen annan erfarenhet än att jag blir styggare och bittrare för hvarje dag som går. Hur mycket trösterikare också att begråta sina döda än sörja öfver de lefvande. Maj 26. Det har inte regnat på länge och börjar bli kvalmigt i staden. Vid minsta luftdrag står dammet högt i sky och lägger sig på bröstet. Maj 27. Mitt beslut är fattadt. Jag reser. Hvart vet jag inte. Öfver ett stort vatten, där vindarna spela och stormen ryter. Något mindre nöjer jag mig inte med. Maj 28. Jag är i full verksamhet. Möbler och andra tillhörigheter skola säljas under hand. Pengarna lyftas. De sades upp redan i går. Jag har mer än nog för en långresa och för hvad som behöfs till densamma. Och sedan?