hvilken nyligen firat så stora triumfer på scenen, reser i dagarna till södra Tyskland för att rekreera sig.» Tyrolen och södra Tyskland! Det är dock alltför genomskinligt! Juni 5. Jag har bränt hans böcker. Det har varit mitt dagsarbete. När jag började, trodde jag mig inte om att gå i land med det. Juni 6. Mitt lifs historia nalkas sitt slut. Där nere i Tyrolen — med henne vid sin sida — får han finalen. För att dra full nytta af mig bör han veta allt. Jag har fått en idé. Jag testamenterar honom dagboken. Och jag skall bära den på mig som mitt dyrbaraste resgods för att posta den på ångaren — straxt innan ... Ett sådant mänskligt aktstycke kan inte betalas för dyrt. Och människan inom honom skall inte hålla för rof att låta det komma författaren till godo. Efter några år — »då ämnet legat till sig» — om inte förr. Hvad jag lidit skall lefva långt efter mig. Dragas fram i rampljuset kanske? Eller dissekeras bit för bit, på en tre hundra sidor? Jag orkar inte lefva. Jag är alltför trött — alltför ensam — och har länge tänkt på att dra mig ur spelet.