Men jag vill inte försvinna här — i mina trånga förhållanden. Inte låta tala om mig mer än jag redan gjort. Det lilla förstånd jag har kvar säger mig att resan är en galenskap. Men den har planlagts — eller funnits till — i mitt undermedvetande år igenom och jag tvingas fram emot den som mot ett oundvikligt öde ... Hvar, om ej i hafvet, finnes den graf, ingen kan spåra eller uppleta? Kunskapen om att ha fört mig dit må bli hans straff. Juni 7. De sparade pengarna komma ändå att användas som jag tänkt mig —■ till begrafningen. Att den skulle bli så pompös trodde jag inte. Jag föreställer mig att det inte behöfts några öfvertalningsförsök för att få henne med på den där resetrippen och att det aldrig kommit i fråga att afstå från hustru, barn och ägodelar för hennes skull. Den tanken gör mig stolt. Aftonen samma dag. Jag far med middagståget i morgon. Allt är bättre än att stanna här! Tanken på att jag snart skall mista landkänning och inte se annat än himmel och vatten gör mig lättare till sinnes.