Märkbart lugnad och lydig som ett barn, följde han henne under däck. Men när Inga såg dem försvinna, greps hon af afund. »Själfva dåren har en vän — en hand att hålla fast,» sade hon sig. För att slippa undan bordsgrannarna, skyllde hon på illamående och åt såväl lunch som middag i hytten. Men allt som dagen led mot sitt slut, ökades hennes själsspänning. Dagboken låg kuverterad och inuti densamma ett tillägg — skrifvet under nattens upphetsning — och nu var det tid att posta försändelsen. Men hon lät minuterna gå i rådvill obeslutsamhet. »Om jag lämnar brefvet efter mig, afgår det i alla händelser enligt adressen,» tänkte hon. »När Sixten har det i händerna, är jag inte bland de lef-vandes tal — det har jag sagt tydligt nog. Och hur sedan kunna — eller ens ha rättighet — att existera?» Skrattade inte dåren tätt under hennes fönster? Eller var det ett misstag? Hon ryste till, tog det digra konvulutet och lade det tillbaka i sämskskinnsväskan hon bar innanför kläderna. Skymningen hade öfvergått till så djupt mörker att det var som om fartyget haft en svart vägg framför sig. Och det gaf hvila, tyckte Inga, där hon stod med armarna i kors lutad mot barriären och blickade ned på mellandäck, där människorna rörde