i uttrycket, och medan han gick åter och fram, gned han händerna i stor belåtenhet, talade vid sig själf eller utstötte ett oartikuleradt invärtes skratt. Inga ville resa sig upp och fly, men hölls kvar emot sin vilja. »Sinnessjuk, sinnessjuk,» upprepade hon med en känsla af att blodet frös till is och af att hjärtat stod stilla. »Och hvad annat är väl jag? Hvad annat än en mani — en fix idé — äro väl mina hämndplaner och själfmordsfantasier? Hvad annat än rena vanvettet denna resa utan annat mål och syfte än att göra en teatereffekt af något som kunnat ske så mycket enklare?» frågade hon sig. »Jag vet det! Jag vet det!» stönade hon, »men det ger ingen räddning. Hvad vore väl en monomani, om den kunde resonneras bort? Ha inte tusenden försökt utan att lyckas. Ha inte otaliga spjärnat emot liksom jag, för att hamna pä hospital eller i fängelse.» Dåren hejdades på sin väg af en kvinna, som med hastiga steg kom honom till mötes och stack sin arm under hans. Hennes dräkt — en ljus fotsid waterproof och en hvit herrmössa — var den enklast möjliga, men i hennes rörelser låg en mjukhet och i det unga ansiktet ett behag, som smekte ögat. Hvad hon hviskade i den sjukes öra, visste ingen. Men alla förstodo de ömma, oroliga ögonens språk och den makt hon ägde öfver honom.