ropats »alle man på däck», så myllrande fullt var fartyget af ifrigt pratande människor, de där gladde sig öfver hvad de hade för ögonen. Där voro de många fartygens lanternor och upplysta innandömen. Där voro inseglingsfyrarna, lysbojarna, strålkastarna och de pärlbandslika ljuslinjerna från stad och hamn. Där var Cherbourg insvept i mörkrets mystik — en nattens drottning med guldstänk öfver den svarta sammetsdräkten. Lik en väldig fågel, den där fäller ihop sina vingar, lade Kondoren bi ute på redden och väntade, medan en alltigenom upplyst hvitmålad ångfärja, med trikoloren i akterstäfven, långsamt närmade sig. Då den bordade oceanångaren, stämde dennas musikkår upp en bullrande marsch. Och det var som om själfva mörkret fått lif och färg, medan landgångar halades ut och in, lyftkranar arbetade, postsäckar langades fram och åter, nya passagerare kommo ombord och brådskande fötter rörde sig af och an. Det var som om alla dessa individer från skilda länder och trakter för ett ögonblick stått hvarandra nära i medvetande af att detta var sista landkänningen — sista afbrottet i det enformiga lifvet ombord. Men öfverröstande och nedtystande alla andra ljud skar plötsligt en skarp ihållande signal rymden, och redan innan den hunnit dö bort tonade den vemodiga afskedshälsningen, »Susse Heimath», från Atlanterångarens däck.